Kyanou är MYCKET bättre i benet! Nu är han bara liiiite svullen i senan och aningen varm i benet. Men i övrigt har det blivit så himla mycket bättre.

Det intressanta är ju att han började bli så mycket bättre när jag släppte taget om oron.
Självklart oroar jag mig än till viss del, men jag jobbar hela tiden med mig själv för att släppa taget om det pga att jag vet att oro inte kan vara till hjälp för någon av oss. Vi är två individer som gör våra val i livet. Han valde att hoppa ut i stora hagen trots att veterinärer och andra anser att boxvila är det enda rätta. Jag respekterade hans val då jag vet att jag har en vääääääldigt klok och medveten häst. Dessutom finns det enligt mig en mening med allt som sker. Litar ju tusen gånger mer på min egen häst än på vad en veterinär säger. De känner inte hur det känns i hans kropp, det kan bara han själv göra. Under den senaste veckan så har jag börjat slappna av mer, låtit saker och ting rulla på och tagit en dag i taget. Både han och jag mår bättre av det.

Vi människor vill så hemskt gärna linda in våra hästar i bomull, samtidigt som vi när det gäller oss själva anser att det är en självklarhet att få ta beslut över våra egna liv och leva fullt ut. Våra hästar har samma behov, de vill inte leva under ständig kontroll. Även om vi vill dem väl, så är det inte alltid vårt beskydd uppskattas och är till hjälp.

Jag vill i alla fall inte ta ifrån min häst friheten till att leva sitt liv fullt ut. Om vi hela tiden anstränger oss för att till varje pris få våra hästar friska och följer veterinärens råd till punkt och pricka så finns det inget uttrymme för vad hästen anser är bäst för att kunna läka. Nu har jag hela tiden gått på känsla, lyssnat på Kyanou och än så länge verkar ju läkningen funka som den ska. Vill han ha laser, så får han det. Vill han inte, så slipper han. Vill han ha magnetskydden, så får han det, men han kan även säga nej om han anser att han inte behöver dem. Det är han som har en senskada, inte jag. Haha. Han är tydlig med hur han vill ha det och så länge det inte blir värre så får han gå kvar i stora hagen med Mio. 

 4-5 månader på box och hästen kanske aldrig blir bra igen, sa en veterinär.
Vi tänker visa för dem att de har fel. Så jävla fel har de.

Hundhjälpen är en ideell förening som är politiskt och religiöst obunden. Hundhjälpen arbetar för att hjälpa nödställda hundar i Rumänien, det land i Europa där de i särklass far mest illa. Föreningen grundades den 27 september 2004 av en grupp entusiaster med erfarenhet av hundar och djurskydd, såväl inom som utanför Sveriges gränser.

Informationsverksamhet
Hundhjälpen arbetar aktivt i Sverige för att sprida information om hundars och andra djurs situation i Rumänien. De flesta människor i Sverige kan inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig dessa djurs enorma lidanden och vi ser det därför som en viktig uppgift att ”öppna människors ögon”. Vår förhoppning är att allt fler ska välja att engagera sig i djurens rätt till drägliga levnadsförhållanden och skydd mot misshandel och vanvård. I dagsläget utsätts de rumänska djuren för ohyggliga plågor.

Insamlingsverksamhet
Vårt arbete syftar också till att finansiellt stödja den verksamhet som bedrivs i Rumänien av italienska SaveTheDogs. Denna verksamhet är helt beroende av donationer. Hundhjälpens bidrag är livsavgörande för de framgångsrika projekten. Mass-kastreringsprogrammet som är mycket uppskattat, kostar stora summor i form av personal och utrustning. Verksamheten vid kliniken i Cernavoda samt den mobila kliniken är omfattande då behovet av akut vård och rehabilitering är enormt. Gratis vård av sjuka djur erbjuds lokalbefolkningen som annars inte skulle söka veterinär. Den mobila kliniken kallas ofta ut på specialuppdrag. Ca 3-400 hundar i hägnen utfodras dagligen liksom ett antal hundar i samhället. Insatserna för hästar, åsnor, och katter är också kostnadskrävande. Hundhjälpen bedriver insamlingar till specifika projekt/katastrofsituationer. Varje insamlad krona kommer utan avdrag direkt djuren tillgodo. Tack vare adoptionsverksamheten kan vi också regelbundet sända betydande summor till förmån för djuren.

Adoptionsverksamhet
Genom Hundhjälpen får ett stort antal f.d. rumänska gatuhundar egna, permanenta hem i Sverige. Vi väljer ut hundar lämpliga för adoption, intervjuar och väljer ut de nya hemmen. Vidare ombesörjer vi transport av de adopterade hundarna till Sverige samt följer upp hundarna i sina nya hem. Adoptionsverksamheten är en mycket tung del i våra aktiviteter, viktig då den frigör resurser i Rumänien till gagn för de i samhället mest behövande hundarna som nu bereds plats i hägnet. Samtidigt får de hitresta hundarna chansen till ett gott hundliv, med allt vad detta innebär, något som de aldrig skulle kunna få i sitt hemland.

Vi i Hundhjälpen vill genom vår verksamhet visa vårt stöd och tacksamhet gentemot det fåtal personer i Rumänien som aktivt arbetar för att förbättra djurens villkor där."

Kopierat från www.hundhjalpen.se

Söndag. Ska snart ut och kika till Kyanou och hans ben. Efter det ska jag på yoga.
Jag går nämligen en kurs i medicinsk yoga som är åtta gånger, på söndagar.
Det är hur gött som helst! Senast fick en annan tjej på yogan peta på mig för att jag skulle "vakna till". Sov ju inte, men går in så djupt i övningarna att jag liksom inte riktigt är kontaktbar. Fysiskt sett är jag i rummet med de andra i gruppen, men mentalt och själsligt så är jag någon annanstans. Det är välbehövligt för mig nu att få släppa taget om all oro och alla tankar och bara få VARA.

Här kommer lite info om Medicinsk yoga:

"Medicinsk yoga kommer direkt ur den Kundaliniyogiska traditionen och innehåller pass och meditationer som testats i svenska forskningsprojekt, bl a på Karolinska Institutet och på Danderyds sjukhus, samt i rehabverksamhet på Astra-Zeneca och Investor.

Övningarna är mycket mjuka och kan göras sittande på stol om du behöver. Du lär dig en grundläggande andningsteknik som du har stor användning av i din vardag för att hantera allmän stress, oro och ångest. Varje yogapass innehåller andingsteknik, mjuka yogaövningar, avslappning och meditation. Andetaget och rörelserna som sker i en mycket medveten närvaro hjälper dig att få ro till sinnet med tankar och känslor. Skillnaden från vanlig Kundaliniyoga är att rörelserna sker mycket långsamt och med stort fokus på andetaget och rörelsen." Kopierat från yogainstitutet.nu

"Yogaställningarna påverkar kroppen och dess inre organ på många olika sätt. Som t.ex;

* Förbättrad andning och syreupptagning

* Smidig, uthållig muskulatur

*Aktiverar din självläkning 
= höjt immunförsvar

* Ökar din mentala balans

*Påverkar matsmältning
och hormonbalans

*Ger ett starkare,
mer uthålligt nervsystem

*Vitaliserar kroppens
inre organ och körtlar

*Balanserar höger & vänster hjärnhalva

*Skapar bättre rörlighet
i leder och ligament

*Gynnar en förbättrad och kvalitativ sömn"
Kopierat från levinuet.se

Har haft långt hår sedan jag var nio år, nu är det relativt kort. Sidecut fick det bli också.

ÄNTLIGEN HELG. Ska ut till Kyanou snart, har stallet ikväll. Ska även på middag med la familia sen. Regn och blåst ute, känner mig inte så pigg på att gå utanför dörren något mer. Har jobbat hela dagen dessutom...

Nämnde jag att Kyanou hoppade ut ur sjukhagen här om dagen? Well, det gjorde han i alla fall. Ut ur sin lilla ruta och in till de andra hästarna. Så nu får han gå i den stora hagen, för han vet väl bäst själv hur det känns i benet. Så vi får hoppas att han tar det lugnt så att det inte blir värre igen. Man kan inte låsa in någon mot dennes vilja. Jag erbjöd honom min hjälp och han har tagit emot den, men han är väldigt tydlig med hur han vill ha det och nu tycker han att det räcker med vila. Och det får jag respektera. Så HÅLLER TUMMARNA för att senan läker fint trots att han kör sitt eget race! Får försöka att inte oroa mig så mycket helt enkelt. Än så länge så har svullnaden gått ner mer sedan han kom ut i stora hagen igen. Fortsätter med homeopatmedel, men laser vill han inte ha längre så det struntar vi i.

Ha en fin helg kompisarrrr!

Alla hjärtans dag är inte riktigt min grej, men efter jobbet så fick jag ju spendera kvällen hos mitt favorithjärta så då kändes det väldigt fint ändå.

Den här bilden är för övrigt från förra vintern (Evelina Oskarsson har fotat) och är en av mina absoluta favoritbilder.
 Ibland är det svårt att förstå hur mycket han egentligen har växt och utvecklats under tiden jag har haft honom. Den här bilden säger så mycket. Där utstrålar han så mycket osäkerhet och sorg. Han var hela tiden på sin vakt, för att någon skulle kunna göra honom illa.
 JAG kan i alla fall känna och återuppleva det så tydligt när jag ser bilden, samtidigt som jag minns hur allt var.
 Nu är han så trygg i sig själv, han mår bra och vågar leva livet fullt ut. Han är så mycket friare och lyckligare.

Vår resa är speciell och jag finner inga ord för hur tacksam jag är för att Kyanou kom in i mitt liv.
Någon dag ska jag berätta vår historia för er.

Det viskas om att våren är på intåg, hästarna har börjat fälla och energin och glädjen verkar fylla upp både människor och djur. Det är ljuset som gör det, solens strålar har värmt upp våra frusna vintersjälar och gjort att vi sakta börjar ta oss upp ur denna dvala. I alla fall jag tinar upp, inifrån och ut och känner att saker och ting känns lite lättare. Men vinter är det än, hos oss i de värmländska skogarna.

När jag åkte  hem från stallet förut så var det som om hela himlen var en enda stor virvel av vita stora flingor, som tillsammans lyste upp mörkret. Medan jag lugnt rullade hemåt på vägen så kom jag på mig själv med att försvinna iväg in med blicken i snöflingorna som tungt trillade ner mot rutan. På något sätt så bildade de tillsammans någon slags oändlighet. Som en snurrande karusell som hela min medvetenhet försvann iväg i. Musiken som lämnade högtalarna fick mig att sväva, hela min kropp kändes levande till tonerna, sinnet dansade iväg.  I takt med att snön träffade rutan så försvann  jag iväg längre in mot ett enda stort hav av virvlande flingor. Det kändes som någon slags meditation, ett lugn spred sig inom mig. Hade jag suttit i passagerarsätet så hade jag slutit ögonen och låtit känslan ta över hela mig. Det var fint. Ett ögonblick då jag kände mig extra levande.

 Med sedan var jag tvungen att fästa blicken på vägen igen. Hihi.

Jag söker en liten stuga/torp att hyra. Någonstans ute i skogen eller på landet vill jag bo.
Gärna i närheten av gården där jag har Kyanou så att jag inte behöver åka så långt för att ta mig till honom.

Jag behöver naturen. Behöver ha den nära. Så nära som det bara går.

(Lånad bild från google.)

"Jag struntar i evigheten
Men ge mig en plats här i verkligheten
I en annan tid, i ett annat liv

Jag drömmer om sagovärldar
Om andra värden
Om upp och ner
Att rätt blir fel

Ge mig en plats på jorden
Inte nödvändigtvis i solen
Men ett eget fönster mot gatan
Jag kan öppna och stänga, som jag behagar

Det är det enda jag behöver
Det är det enda som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans, där jag kan välja mellan lugn och ro

Jag lever för ärligheten
Och för mina & allas hemligheter
För vad är en lögn mot en krossad dröm
Ingenting som bryr oss nu

Det är det enda jag behöver
Det är det enda som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans, där jag kan välja mellan lugn och ro

Ge mig en plats på jorden."

Efter att ha skrattat så att benen vikt sig under mig och luften knappt tagit sig fram till lungorna ett flertal gånger under dagen så kom någon slags insikt till mig. Eller, jag vet inte om man ska kalla det insikt när det är något jag egentligen vet så väl. 

Livet är ett val. "Life is 10% what happens to you, and 90% how you react to it".

I perioder under mitt liv har det känts så lätt att leva efter de orden, men nu under en tid har allt känts jobbigt och svårt. En klump i bröstet och gråt i halsen har blivit vardag. Allt som sker har sin inverkan och påverkan på en, till stor det för att man tillåter det.

 Men när jag idag insåg att jag inte kan minnas när jag senast skrattade så mycket som jag gjort denna måndag så var känslorna blandade. Att äntligen få skratta kändes härligt, men vad har egentligen hindrat mig från det under den senaste tiden?

Svaret är så självklart när jag bara tillåtit mig själv att acceptera det. Ett hinder i form av mörker stod i vägen för skrattet och glädjen. Detta är ju något jag själv byggt upp och skapat. Svåra saker har drabbat mig och att min häst nu har lyckats skada sig i hagen och fått en senskada fick bägaren att rinna över. Fast, varken han eller jag mår bättre av att jag går runt i denna mörka dimma där allt känns tungt. Så nu tänker jag verkligen försöka släppa all negativitet och fokusera på det som är ljust och vackert. Vi fixar detta. Allt vi vill kan vi klara av.