Det viskas om att våren är på intåg, hästarna har börjat fälla och energin och glädjen verkar fylla upp både människor och djur. Det är ljuset som gör det, solens strålar har värmt upp våra frusna vintersjälar och gjort att vi sakta börjar ta oss upp ur denna dvala. I alla fall jag tinar upp, inifrån och ut och känner att saker och ting känns lite lättare. Men vinter är det än, hos oss i de värmländska skogarna.

När jag åkte  hem från stallet förut så var det som om hela himlen var en enda stor virvel av vita stora flingor, som tillsammans lyste upp mörkret. Medan jag lugnt rullade hemåt på vägen så kom jag på mig själv med att försvinna iväg in med blicken i snöflingorna som tungt trillade ner mot rutan. På något sätt så bildade de tillsammans någon slags oändlighet. Som en snurrande karusell som hela min medvetenhet försvann iväg i. Musiken som lämnade högtalarna fick mig att sväva, hela min kropp kändes levande till tonerna, sinnet dansade iväg.  I takt med att snön träffade rutan så försvann  jag iväg längre in mot ett enda stort hav av virvlande flingor. Det kändes som någon slags meditation, ett lugn spred sig inom mig. Hade jag suttit i passagerarsätet så hade jag slutit ögonen och låtit känslan ta över hela mig. Det var fint. Ett ögonblick då jag kände mig extra levande.

 Med sedan var jag tvungen att fästa blicken på vägen igen. Hihi.