Lite bilder på hästarna på Footprints of Joy. Liza (hästen på de två bilderna längst ner) var i väldigt dåligt skick när de fann henne, hon är sjuk och mager än. Men vi får hoppas på att hon mår bättre snart!

Många har synpunkter på att man tar hem hundar från Rumänien, när vi i Sverige också har hundar som behöver hjälp.

För det första så behöver inte det ena utesluta det andra, vi kan hjälpa djur både i Sverige och utomlands. Men det jag ofta tänker på är att det faktiskt inte var djuren som drog gränserna mellan länderna. Hur djuren mår styrs av människorna, alltså är det vi människor som måste göra det vi kan för att de ska ha det bra. Man kan inte styra över vilket land man föds in i och istället för att hela tiden se gränserna mellan länderna så vill jag se samhörigheten som finns världen över. Att vi tillsammans kan hjälpa djur och människor oavsett nationalitet.

 I Sverige har vi dessutom djurskyddslagar som ändå skyddar djuren och ger dem vissa rättigheter. T.ex avlivning sker inte i Sverige genom att man halshugger eller skjuter djuren. Man ser inte hundar som ohyra här och försöker förgifta dem ute på gatorna, eller sparkar och slår dem om de kommer i närheten. Vi har inte tusentals hundar som svälter och fryser ihjäl på gatorna. I Rumänien är det så vardagen ser ut för hundarna.

Och som sagt, det ena behöver inte utesluta det andra. Jag har till exempel köpt en häst från Holland som behövde ett hem, jag skänker pengar till UNICEF och andra projekt som arbetar i olika delar av världen. Sverige har också organisationer som arbetar för djuren som man kan sponsra. Vi vill inte bara hjälpa hundar, vi bryr oss lika mycket om deras små ägare som har det svårt. För mig är det en självklarhet att försöka göra något för dessa människor och djur efter att ha sett deras levnadssituation med egna ögon. Men samtidigt vill jag inte försöka övertala någon till att tänka på samma sätt som jag. En insamling har startats upp och sen är det ju upp till var och en vad man tycker om det och om man vill stötta det.
Djur och människor är lika mycket värda och har rätt till att få leva ett liv utan rädsla och svält oavsett vilken sida av landsgränsen man föds på.

På en marknad hittade vi fem kaniner som satt i minimala burar, helt vettskrämda. Sara Turetta är en helt fantastisk människa från Italien som har startat upp Save The Dogs, hon är en riktig eldsjäl som verkligen lägger ner massor av tid och energi på att åka ut och rädda djur från gatorna. Hon har utbildning för barn, hästterapi där handikappade barn får rida och pyssla med djuren, åker ut till de fattigaste delarna av städerna och delar ut kläder och saker till människor. Hon gör så enormt mycket mer än bara administrativt arbete och är värd en stor eloge för det! När jag berättade om dessa kaniner för Sara så åkte hon direkt och hämtade transportburar så att vi kunde köpa dem. Vi tog med dem till hägnet i Medgidia där de skulle bli undersökta och kastrerade av veterinären Alina, sedan ska de få komma till ett ställe där de kan få leva härliga och bra kaninliv tillsammans. Kaninerna var i väldigt dåligt skick så jag håller tummarna för att de kan återhämta sig.

Några bilder från flygplatsen i Bukarest. Fick sällskap på resan till Rumänien av två svenskar från Save the dogs. Maria och Pia (de två sista bilderna). Kvinnan på bilden ovan är Andreea som arbetar på hägnet i Cernavoda. Hon mötte upp oss på flygplatsen. Efter det fick vi sitta i köket på en husbil på den tre timmar långa resan mot Cernavoda. Mycket trevligt, hihi. Jag blev avsläppt vid lägenheten där jag mötte upp Sara Turetta och två till kvinnor från Italien de skulle bo med mig i lägenheten en natt. Maria och Pia åkte vidare till staden Medgidia där det finns ett till dogshelter.

 
 
(Den här bilden är tagen 1 november 2011, av Evelina Oskarsson.)

1 år.
Minns dagen som om det var igår.
Pappa följde med mig ut till gården så att vi kunde fixa klart allt med betalning och papper så att han verkligen blev min häst.
Den dagen då helvetet var över och ingen längre kunde skilja oss åt glömmer jag aldrig. Oron över flytten från gården fanns fortfarande kvar, men känslan över att han äntligen var min efter allt vi fått gå igenom var ofattbar.
Det finns stunder då jag fortfarande inte kan förstå, det är svårt att smälta att drömmen blev sann. Ett år har gått och han finns fortfarande kvar hos mig. Vi har klarat av så mycket tillsammans, gått igenom så mycket. 

Den 7  mars 2011 var verkligen den lyckligaste dagen i mitt liv.
Underbara Kyanou, det bästa som hänt mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar honom

I måndags åkte jag upp till stugan i Sälen. Min familj (med vänner) var där, så jag tog en tur dit jag också. Soligt och härligt har det varit! Lägger kanske upp lite bilder från det senare.

Nu tänkte jag bara visa en bild på Kyanous syster Apache. Helsyster till och med, de har samma mamma och pappa fick jag veta. Så himla fin är hon.
 
Tog vägen förbi ranchen i Eksärad när jag skulle åka hem igår. Tänkte att det vore kul och intressant att få träffa Apache. Helt underbar och go tjej!
Fick tyvärr inte några bra bilder pga att jag kom dit när det var mörkt.
 Vill berätta mer om besöket på ranchen egentligen, men just nu är jag helt sluuut och väldigt hungrig. Har inte träffat K sen i måndags heller så jag ska snart ut och pussa lite på honom. Boka tågbiljett till Uppsala ska jag också göra. And so on...